Våga hjärta BRIS
Jag såg för ett tag sedan ett sponsrat inlägg på startsidan på blogg.se som kom från BRIS. Våga hjärta BRIS hette det och utmaningen var att berätta någonting om dig själv som är eller har varit jobbigt för dig.
Det jag ska berätta om nu är delar av min uppväxt. Jag kommer att välja och gallra rätt mycket då jag fortfarande bor i samma, lilla stad. Jag vet även att min mamma och mina kompisar går in och läser min blogg och tänker därför inte skriva alltför närgångna, privata eller "hemliga" saker.
Jag börjar med lågstadiet, alla förskolebarns dröm. Börja skolan, göra sig fin med sin nyinköpta ryggsäck, pennfodral med minst 10 pennor, sudd, linjal och penntroll. Den nya klänningen och dem finaste skorna. Något gosedjur eller leksak i ryggsäcken ifall något skulle gå fel.
Självklart gjorde jag precis så som alla andra barn gjorde, smälte in.
Jag minns inte när jag blev sjuk första gången men jag vet att jag var det ofta. Jag fick upprepade ögoninflammationer och öroninflammationer. Ingenting jag kunde hjälpa men någonting alla la märke till. Jag var frånvarande från skolan, låg hemma och tittade på TV och var på läkarbesök. Åkte till läkaren som skrev ut penicillin. Opererade in rör innan trumhinnan gick sönder.
Jag badade med fetvadd i öronen, det gjorde inte de andra. Jag fick inte heller simma under vattnet eller få något vatten i öronen då jag duschade.
En gång tog dem ett prov i min ryggmärg vilket resulterade i att jag låg blick stilla i min säng under två veckor av ren smärta, smärtstillande som gjorde mer skada än nytta. Jag fick sedan efter 2½ vecka åka till IKEA med mamma för sitta i kundvagnen då jag fortfarande hade för ont för att gå. Självklart mötte vi en klasskompis med sin mamma, blickar. Orden hörde jag då jag kom tillbaka till skolan.
Orden blev fler och utvecklades till mobbning. Jag umgicks med min bästa kompisar mycket och hon var än mer mobbad än jag. Hon stannade hemma p.g.a magont vissa dagar, jag av huvudvärk.
Saken är den att vi bara var barn då, oförmögna att på allvar säga ifrån, eller att kunna säga ifrån och bli tagna på allvar.
Under mellanstadiet förändrades situationen något då jag helt plötsligt fick klassens tuffa killar efter mig. Kärleksbrev och söta bilder skickades till min First Class och vi brukade träffas på skolgården på sommarlovet.
Högstadiet, tiden alla på mellanstadiet drömmer om. Äldre och snygga killar, seriösa läxor, central skola, håltimmar, kemi och fysik, smink och mode. Under sommaren försöker man memorera alla namn i klasslistan, vilka lärare man ska ha i vilket ämne. Hitta rätt kläder, skor, smink, smycken, väska och hårfrisyr. Hitta någon man kan ha sällskap med så man inte dyker upp där själv utanför, 30 minuter för tidigt.
Allt började smälta samman och gängen bildades. Jag har aldrig varit en sådan som tillhört ett visst gäng utan har trivts med variation. Variationen blev till ensamhet då jag mer och mer stack ut från de andra tjejerna i min klass. Frånvaron fanns kvar, precis som tidigare och jag upptäckte att varken kemi, fysik, biologi, engelska, svenska, matte, gympa, slöjd eller hemkunskap var något för mig. Visst, jag tyckte om träslöjd och bild vilket var det enda som visade sig i mina betyg sedan.
Depressionen kom smygandes. Den där hemska, svarta, tomma, djupa, ofattbara, ungdomsdepressionen.
Jag var förbannad, besviken, missnöjd, okoncentrerad, okontaktbar, ledsen, frustrerad och självmordsbenägen.
Jag skämdes, flydde, hatade, låste in mig, tröttnade, svek och straffade mig själv.
Det enklaste sättet att förklara denna period på är att det var en mörk avgrund. Jag stod längst ner på trappan och höll ibland på att ramla ner. jag tog mig upp ett steg för att sedan ramla ner igen.
Mamma gjorde allt, hon kämpade, älskade, kramade, tröstade, höll, lyssnade, ville, trodde - allt gjorde hon på mig.
Gymnasiet, de sista året alla högstadieelever drömmer om. Friheten, inriktningarna, äldre och snygga killar, vuxenstämpeln, festerna, studenten.
Det enda jag egentligen brydde mig om var att komma in på mitt förstahandsval. Jag klarade det, precis.
Jag började - började gå till skolan igen, började förstå vad jag läste, började prata med människor, började tycka om livet - började gå upp för trappan igen.
Betygen kom som en chock, både för mig och för min omgivning.
Lärarna som på högstadiet sagt att jag skulle vara glad för ett godkänt kunde slänga sig i väggen, jag hade ju för fan MVG!
Och precis som livet rullade på så rullade pojkvännerna och kompisarna in i mitt liv.
Studenten, den där sista dagen som alla på gymnasiet drömmer om. Champagnefrukost, betygsutdelning, glädje, fest, utspring, kortege, mottagning, vänner, familj och oändligheten.
Här stod jag nu, på min student som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Jag tog den tillsammans med jämngamla från mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag firade den tillsammans med min familj, kompisar, släkt och pojkvän. Presenter jag aldrig kommer att glömma och med ansikten som får mig att minnas. Ett stipendium för betygen och en mössa som bevis.
Livet kan få oanade vändningar. Det kan slå omkull dig på en sekund.
Kämpa aldrig ensam när det finns andra som kan hjälpa dig.
Min resa tog flera år och ibland kämpar jag fortfarande.
Utan hjälp hade jag aldrig varit där jag befinner mig idag - vid liv.
Men utan denna resa hade jag inte varit den jag är idag med alla erfarenheter, både bra och dåliga.
Jag hade inte växt upp på samma sätt, värdesatt livet på samma sätt, lärt mig att ta ansvar som jag gjort, träffat de människor jag träffat, sett de andra, mörkare delarna av livet, haft referenser att gå tillbaka till i skolarbete eller klarat mig så bra på gymnasiet.
Jag kan ta mig igenom svårigheter som uppstår nu och jag vet hur jag ska handskas med dem.
Jag värdesätter min mamma som jag annars inte gjort på samma sätt och jag tvingas inse att jag faktiskt inte klarar allt.
Alla behöver någon gång i livet hjälp och vägledning. Det är ingen svaghet, det är en styrka att inse det.
Idag, lite mer än ett år efter studenten, står jag här. Jag älskar färger och musik. Jag bor tillsammans med min pojkvän sedan 1½ år. Vi ser vår framtid och vi ser fram emot den. Jag pratar med min mamma dagligen och jag försöker alltid hålla mig uppdaterad när det gäller mina vänner.
Jag börjar om två dagar en högskoleutbildning som både min mamma, mormor, pojkvän, släkt och vänner stöttar mig i och jag har lyckats få vikariat inom olika omsorger inom kommunen.
Jag lagar mat, städar (ibland), uppskattar, lever, umgås, tänker, vill och försöker.
Jag tycker om kläder, skor, väskor och smycken - precis som tjejer i allmänhet. Bara det att jag inte alltid varit så, jag valde att bli så.
Våga hjärta BRIS du också och tyck gärna till eller fråga om mitt egna inlägg. Frågor är till för att ställas!
Sarah
Jag älskar dej av hela mitt hjärta, har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Jag kommer alltid att finnas till för dej/er.
Du är en kämpe!
Du klarar allt, precis som Lotta på Bråkmakargatan!
Kram mamma
Det här med att man klarar allt, det stämmer så väl, och jag tror din mamma när hon påstår det! Jag har alltid trott att jag INTE klarar allt, men jag vet att jag gör det! Det måste kännas skönt för dig att ha en mamma som tror på dig så starkt, har man någon där som tror på en när man själv tvekar blir allt så mycket lättare!
Vad kul att du nu har en pojkvän som du bor med och att du uppskattar livet trots motgångar! Man lever för medgångarna men får leva med motgångarna! Jag blev berör av din text, och jag tycker det är så tragiskt det där med att man ofta blir ensam/utfryst/mobbad om man är lite annorlunda!
Du har kämpat på bra och jag hoppas din högskoleutbildning kommer gå bra för dig! Kram!
Sötaste kommentaren från din mamma ju!!
Det är helt rätt det du skriver. Jag har också haft en svår uppväxt, fast på ett helt annat sätt. Och det jag insåg var precis tvärtom. Om JAG skulle klara mig fick jag lov att göra det själv för det fanns ingen som visste och ingen som kunde hjälpa. Men som sagt, det handlade om HELT andra saker. Jag blir så glad över det lyckliga slutet i texten, och hoppas verkligen att du trivs med livet nu och i fortsättningen.
Och LYCKA TILL med studierna! Själv börjar jag skolan imorn igen och det ska bli så kul! Ett sista år kvar på grundutbildningen nu :)
Mycket bra kämpat och jobbat! Du och din mamma borde vara stolta! :) bra skrivet
Fast jag har aldrig varit pessimist, tvärtom är jag mer "fan vad kul att jag ska motbevisa alla nu". Det var inte en enda jäkel som trodde att jag skulle gå ut nian ens! Det jag menade var att vid den tidpunkten fanns ingen som var på min sida. Varför vet jag inte men det spelar inte så stor roll nu. Därför insåg jag att skulle jag klara det här så var jag tvungen att göra det själv. Och det gjorde jag, just för att jag minsann skulle visa alla att jag kunde.
Men som sagt, det handlade inte om samma sak som det du skriver om (jag vill inte riktigt säga vad det är som du kanske märker)så vi kan inte jämföra så. Men i vilket fall som hellst så är det alltid kul att se att det finns fler än jag som har gått åt det positiva hållet efter en jobbig uppväxt, oavsett vad den bestod av :) det är faktiskt svårt så jag tycker att vi ger en eloge till dig och mig som klarat det :D
Jag ska se om jag hittar nåt att skriva om. Det blir inte min barndom iallafall, vill inte ta upp det hellst. Men nånting ska jag nog komma på :)
Jag går till skolan även om inte Elin är pigg (ja om hon inte blir dödssjuk då men det är inte så troligt) eftersom att min kille är pappaledig nu. Men vi börjar inte förrän imorn så jag tror hon hinner bli bättre tills dess :)
du tycker du har haft det tufft, det finns andra som haft det värre än du, jobbigare längre tid, utan ngn som stöttar och säger att man är värd att älska eller är duktig, personer som du väljer att snacka skit om och döma ut bakom dess rygg, men som du inte vågar fejsa
du mår inte bättre av att trycka ned andra, däremot om du räcker en hjälpande hand
man ska vara försiktig att döma andra innan man gått 1 mil i deras skor
lycka till
alltså jag tyckte väl inte att hon skrev nån skit om någon? :O
hon skrev som det varit för henne (men tog inte med vissa detaljer)! det klart att det säkert finns de som haft det värre, men jag har sett sarah växa från en tjej som nästan aldrig var i skolan till en den bästa människan jag känner! jag har sett hur hon kämpat och är otroligt glad att hon finns i mitt liv! så du "pessimist", lägg nert!
Sarah du är verkligen den bästa kompis man kan ha, som ställer upp i vått och torrt! keep on fightin!
<3
Va kul att du åxå är med!
Mådde själv uselt i skolan och blev kallad många fula namn. men idag när jag tittar tillbaka på vilka som ropade sadisthora och vilka som var de populära som skrattade åt en...vart står dom idag? kanske lite elakt, men jag njuter av att se dom fortfarande, stampandes i samma spår. Jag gjorde nåt av mitt liv. Gör fortfarande
