Min älskade pojkvän
Anledningen till att jag inte bloggat på snart två veckor är att det kommit mycket emellan. Visst, jag har suttit vid datorn mycket men aldrig riktigt gett mig tiden för att skriva något. Mest suttit här för att en stund glömma vardagen.
Igår brast det.
Jag vet att jag kan styra mina tankar mycket men vetskapen om att vardagen kommer närmare och närmare gör mig okoncentrerad. Gårdagen var även fullbokad vilket gjorde mig 'svag' på kvällen då jag varvat ner.
Det är nu jag vill komma till rubriken, min älskade pojkvän.
Han märkte att det var någonting jag tänkte på, något som inte var direkt upplyftande. Han pratade med mig och han sa något av de finaste sakerna till mig.
Han försökte hitta det bra, han pratade om framtiden och han pratade om allt vi kommer kunna bygga upp.
Han fick mig att förstå att kanske, kanske kommer det finnas något som kommer vara minst lika värdefullt för oss en vacker dag, för oss och för våra barn. Något dem kan föra vidare till sina barn och som med tiden bygger en historia precis som det jag håller kärt nu har gjort.
En historia som kommer att ryckas ifrån mig. En historia som kommer att rivas och försvinna för att byggas upp på nytt av nya människor.
Tårarna kommer nu igen, precis som igår, men jag kan inte göra så mycket åt det.
Jag hoppas bara att hon inte ser, älskade och saknade. Ser hon hoppas jag att du har förståelse, för någon dag kommer vi att bygga upp samma sak som ni gjorde, en tillvaro som kommer att ge oss en stor sinnesfrid, speciellt när jag vet att du alltid kommer finnas med mig.
Det är konstigt att vi kan associera någonting materiellt till en människa så starkt.
För mig kommer du alltid leva kvar i våra minnen och tankar.
Och till dig Reinaldo, tack för att Du har tålamod med mig, för att Du hjälper mig när livet inte går ihop, för att Du håller om mig då jag behöver det som mest, för att Du är Du.
Igår brast det.
Jag vet att jag kan styra mina tankar mycket men vetskapen om att vardagen kommer närmare och närmare gör mig okoncentrerad. Gårdagen var även fullbokad vilket gjorde mig 'svag' på kvällen då jag varvat ner.
Det är nu jag vill komma till rubriken, min älskade pojkvän.
Han märkte att det var någonting jag tänkte på, något som inte var direkt upplyftande. Han pratade med mig och han sa något av de finaste sakerna till mig.
Han försökte hitta det bra, han pratade om framtiden och han pratade om allt vi kommer kunna bygga upp.
Han fick mig att förstå att kanske, kanske kommer det finnas något som kommer vara minst lika värdefullt för oss en vacker dag, för oss och för våra barn. Något dem kan föra vidare till sina barn och som med tiden bygger en historia precis som det jag håller kärt nu har gjort.
En historia som kommer att ryckas ifrån mig. En historia som kommer att rivas och försvinna för att byggas upp på nytt av nya människor.
Tårarna kommer nu igen, precis som igår, men jag kan inte göra så mycket åt det.
Jag hoppas bara att hon inte ser, älskade och saknade. Ser hon hoppas jag att du har förståelse, för någon dag kommer vi att bygga upp samma sak som ni gjorde, en tillvaro som kommer att ge oss en stor sinnesfrid, speciellt när jag vet att du alltid kommer finnas med mig.
Det är konstigt att vi kan associera någonting materiellt till en människa så starkt.
För mig kommer du alltid leva kvar i våra minnen och tankar.
Och till dig Reinaldo, tack för att Du har tålamod med mig, för att Du hjälper mig när livet inte går ihop, för att Du håller om mig då jag behöver det som mest, för att Du är Du.
Kommentarer
Trackback
