Sarah

Nu har vi kommit till Anjuna efter en speciell heldag på "vägar" tillsammans med flera tusen lastbilar! Vi kom iväg lite för sent för vårt eget bästa så vi kom mitt i dagens stillastående rusningstrafik med endast lastbilar. Efter över en timma tog vi oss loss från den sand och gasdränkta luften och vidare till Dudhsagar falls. Reinaldo och jag hoppade i och badade av oss all den röda sanden och svetten och åkte sedan vidare till Anjuna där vi nu slagit oss ner på ett hotell. Det är konstigt vad man uppskattar det man annars alltid är så van vid, typ varmt vatten, rena sängkläder, ren handduk (eller överhuvud taget en handduk) och en bra fläkt.
Igår hyrde vi en moped över dagen och tog oss till Margao och tillbaka, mest för att vi båda var rastlösa och ville göra något. Vi hittade ett apträd fullt med skygga apor som vi försökte filma och fota och Reinaldo lärde sig åka moped på indiskt vis - snabbt, hänsynslöst och utan hjälm. Jag i min tur lärde mig att sitta så som kvinnan ska sitta här nere - på sidan utan att hålla mig i. De har till och med satt dit en extra fotpall för att man ska kunna hålla balansen bättre.

Måste bara tillägga att jag nu i skrivande stund sitter i lobbyn då internet endast fungerar här och att farbrorn vars son äger hotellet är riktigt rolig. Först fick han prata lite med Anna och Maria via Skype och nu säger han att jag och min "vän" får gratis frukost eftersom vi bokade ett rum utan. Vi som inte ätit vanlig frukost på snart 2 veckor ska nog lyckas klämma ner lite ;) Vi har levt på bananer, mangojuice och vattenmelon.

Vår taxichaufför som körde oss hit var rätt rolig också. Jag frågade om den normala åldern att gifta sig här nere i Indien och även om hur giftermål vanligtvis går till. Är det verkligen så att föräldrarna väljer den blivande partnern eller blir man kära och gifter sig med den man älskar?
Han förstod inte riktigt frågan om det där med att gifta sig av kärlek - man gifter sig ju för att få ett bra och lyckligt liv.
Hans moster kom en dag hem till honom och hans familj med en flicka. Hon presenterade henne och frågade om han ville gifta sig med henne. Han hade sagt något i stil med "Yes, she looks nice" och två dagar senare gifte dom sig. Skönt med allt krångel tyckte han. Nu ville han ha ett barn, en son. Och fick han ingen son ville han fortfarande bara ha ett barn - för mycket jobb och krångel med flera ansåg han.
Varför jag och Reinaldo inte var gifta förstod han inte. Han (Reinaldo) borde ju gifta sig med mig snart så han också kunde få ett bra och lyckligt liv. Dumt att vänta liksom. Han sa att om vi gifte oss nästa år här nere i Indien så skulle han köpa en fin bröllopspresent till oss, troligtvis en madrass.
Jag vet inte vad det är med indierna och madrasser men jag tror det är någon slags statussymbol att ha en fin, tjock och skön madrass för hans var så stor och så fin och så tjock, säkert 1½ dm!

Jag gillar denna sidan av Indien, den är rätt uppfriskande! Enkelt, kort, snabbt och bekymmerslöst.