Sarah

...för jag tänker på hur saker hade varit om jag gjort dem annorlunda. Hur hade mitt liv sett ut om jag gjort si eller så?
Kommer ju troligtvis aldrig få reda på det och försöker jag så kommer jag nog ångra att jag försökte och försökt gjort det ogjort.
Komplicerat? Då ska ni bara veta hur det känns inuti mitt huvud!

Vygotskij var en klock men ack så komplicerad och tråkig man.

R sa igår eller förrgår kväll att jag är så utländsk man bara kan bli. Skrattade då jag trodde att han skämtade men det låg tydligen lite sanning bakom det hela. Han tycker jag är mer utlänning än de flesta andra "riktiga" utlänningarna då jag blev mer upprörd över SD:s framfart än nästan alla andra! Haha
För många år sedan sa även min mamma att det nog bodde en liten afrikan i mig och att jag fötts i fel land, eller något i den stilen.
Tur att det fortfarande finns hopp bland oss svenskar, jag! ;)

Jag undrar hur livet sett ut idag om vissa saker skett annorlunda.
Hur hade jag mått, vad hade jag gjort och vem hade jag träffat?
Vad hade jag tyckt om, vem hade jag umgåtts med, vart hade jag bott?

Skulle faktiskt vara lite intressant att veta, eller jag vet inte..
God natt!

Något slog mig nyss. Jag har tittat på massor av filmer om invandring, politik, SD och diverse annat men en sak bara.
Vem av oss är egentligen svenk?
Vi invandrade ju faktiskt till Sverige för ett antal år sedan och förtryckte ursprungsbefolkningen.
Är det då vi som "grundade" Sverige som är svenskar eller är det dem som bodde här först?

Jag blev fan kluven nu, jag som alltid trott att jag var äkta svensk! Känner mig något fruktansvärt grundlurad nu.. Fy

Många gånger har jag ställt mig frågan; är människan god eller ond?
Vi formas alla till att bli en social individ med egna tankar, åsikter och vilja. Vi anpassas till vår miljö och vi bygger upp en värdegrund genom dem runt om oss.
Redan som nyfödd söker människan närhet, trygghet och ömhet. Vi söker uppmärksamhet och bekräftelse för den vi är, vi vill bli sedda och förstådda av vår omgivning.
Människan vill bli stimulerad och formad och samtidigt få ny kunskap. Vi vill utvecklas och göra framsteg.
Vi vill känna kärlek och känslan av att bli älskad.

Saken är bara den att det är någonstans här som det kan bli fel. Det kan bli fel i livet redan som nyfödd.
Att födas in i en kall, rå, hatisk och misär-liknande miljö tillfredsställer ingen.
Att aldrig få känna trygghet, närhet, värme, kärlek, uppmärksamhet eller bekräftelse och att aldrig få känna att man stimuleras till att utvecklas ytterligare genom kunskap och lärande.

För mig är det svårt att sätta sig in i hur ett liv som inte ens får de basala behoven blir tillgodosedda.
Att inte längre vara formad av sina egna tankar, åsikter och vilja utan mer en docka som följer varje rörelse, varje förändring, utan att själv kunna styra.
För 9 år sedan inträffade en av den nutida världens största tragedier, ett terrorattentat som kom att skaka en hel civilisation. Nästan 3000 personer dog i samband med attacken och ett krig mot terrorismen startade.
Kriget har tagit fler liv än själva attacken som utlöste det.

Vart kommer denna ondska ifrån? Beror den på okunskap? Hade många av vår tids uppmärksammade brott, krig och massmord kunnat stoppats ifall bildning kring det sociala samhället varit större?
Hade vi kunnat förhindra dessa attentat med förståelse, kunskap, lojalitet, medmänsklighet, solidaritet och en hjälpande hand?

.. tagedin med World Trade Center inträffade.
Minns dagen, hedra den och sörj med de överlevande och närstående.
Krig leder aldrig till något bra, aldrig.
Vi lever fortfarande på samma jord, ta vara på den åt nästa generation.

Såg en raklamfilm nu från Försäkringskassan på blogg.se's startsida och jag bara undrar, vad gör denna medelålders och halvt obehagliga gubbe där?

"Vi har en sista överraskning till dig" står det efter att han lagt av sitt ondskefulla/obehagliga skratt. What!? Jag vill väl knappast ha en överraskning av honom!

Nu ska jag ta mig an och skriva ett inlägg som jag dragit mig för nu i kanske en vecka.

Jag såg för ett tag sedan ett sponsrat inlägg på startsidan på blogg.se som kom från BRIS. Våga hjärta BRIS hette det och utmaningen var att berätta någonting om dig själv som är eller har varit jobbigt för dig.


Det jag ska berätta om nu är delar av min uppväxt. Jag kommer att välja och gallra rätt mycket då jag fortfarande bor i samma, lilla stad. Jag vet även att min mamma och mina kompisar går in och läser min blogg och tänker därför inte skriva alltför närgångna, privata eller "hemliga" saker.

Jag börjar med lågstadiet, alla förskolebarns dröm. Börja skolan, göra sig fin med sin nyinköpta ryggsäck, pennfodral med minst 10 pennor, sudd, linjal och penntroll. Den nya klänningen och dem finaste skorna. Något gosedjur eller leksak i ryggsäcken ifall något skulle gå fel.
Självklart gjorde jag precis så som alla andra barn gjorde, smälte in.

Jag minns inte när jag blev sjuk första gången men jag vet att jag var det ofta. Jag fick upprepade ögoninflammationer och öroninflammationer. Ingenting jag kunde hjälpa men någonting alla la märke till. Jag var frånvarande från skolan, låg hemma och tittade på TV och var på läkarbesök. Åkte till läkaren som skrev ut penicillin. Opererade in rör innan trumhinnan gick sönder.
Jag badade med fetvadd i öronen, det gjorde inte de andra. Jag fick inte heller simma under vattnet eller få något vatten i öronen då jag duschade.
En gång tog dem ett prov i min ryggmärg vilket resulterade i att jag låg blick stilla i min säng under två veckor av ren smärta, smärtstillande som gjorde mer skada än nytta. Jag fick sedan efter 2½ vecka åka till IKEA med mamma för sitta i kundvagnen då jag fortfarande hade för ont för att gå. Självklart mötte vi en klasskompis med sin mamma, blickar. Orden hörde jag då jag kom tillbaka till skolan.
Orden blev fler och utvecklades till mobbning. Jag umgicks med min bästa kompisar mycket och hon var än mer mobbad än jag. Hon stannade hemma p.g.a magont vissa dagar, jag av huvudvärk.
Saken är den att vi bara var barn då, oförmögna att på allvar säga ifrån, eller att kunna säga ifrån och bli tagna på allvar.
Under mellanstadiet förändrades situationen något då jag helt plötsligt fick klassens tuffa killar efter mig. Kärleksbrev och söta bilder skickades till min First Class och vi brukade träffas på skolgården på sommarlovet.

Högstadiet, tiden alla på mellanstadiet drömmer om. Äldre och snygga killar, seriösa läxor, central skola, håltimmar, kemi och fysik, smink och mode. Under sommaren försöker man memorera alla namn i klasslistan, vilka lärare man ska ha i vilket ämne. Hitta rätt kläder, skor, smink, smycken, väska och hårfrisyr. Hitta någon man kan ha sällskap med så man inte dyker upp där själv utanför, 30 minuter för tidigt.
Allt började smälta samman och gängen bildades. Jag har aldrig varit en sådan som tillhört ett visst gäng utan har trivts med variation. Variationen blev till ensamhet då jag mer och mer stack ut från de andra tjejerna i min klass. Frånvaron fanns kvar, precis som tidigare och jag upptäckte att varken kemi, fysik, biologi, engelska, svenska, matte, gympa, slöjd eller hemkunskap var något för mig. Visst, jag tyckte om träslöjd och bild vilket var det enda som visade sig i mina betyg sedan.
Depressionen kom smygandes. Den där hemska, svarta, tomma, djupa, ofattbara, ungdomsdepressionen.
Jag var förbannad, besviken, missnöjd, okoncentrerad, okontaktbar, ledsen, frustrerad och självmordsbenägen.
Jag skämdes, flydde, hatade, låste in mig, tröttnade, svek och straffade mig själv.
Det enklaste sättet att förklara denna period på är att det var en mörk avgrund. Jag stod längst ner på trappan och höll ibland på att ramla ner. jag tog mig upp ett steg för att sedan ramla ner igen.
Mamma gjorde allt, hon kämpade, älskade, kramade, tröstade, höll, lyssnade, ville, trodde - allt gjorde hon på mig.

Gymnasiet, de sista året alla högstadieelever drömmer om. Friheten, inriktningarna, äldre och snygga killar, vuxenstämpeln, festerna, studenten.
Det enda jag egentligen brydde mig om var att komma in på mitt förstahandsval. Jag klarade det, precis.
Jag började - började gå till skolan igen, började förstå vad jag läste, började prata med människor, började tycka om livet - började gå upp för trappan igen.
Betygen kom som en chock, både för mig och för min omgivning.
Lärarna som på högstadiet sagt att jag skulle vara glad för ett godkänt kunde slänga sig i väggen, jag hade ju för fan MVG!
Och precis som livet rullade på så rullade pojkvännerna och kompisarna in i mitt liv.

Studenten, den där sista dagen som alla på gymnasiet drömmer om. Champagnefrukost, betygsutdelning, glädje, fest, utspring, kortege, mottagning, vänner, familj och oändligheten.
Här stod jag nu, på min student som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Jag tog den tillsammans med jämngamla från mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag firade den tillsammans med min familj, kompisar, släkt och pojkvän. Presenter jag aldrig kommer att glömma och med ansikten som får mig att minnas. Ett stipendium för betygen och en mössa som bevis.

Livet kan få oanade vändningar. Det kan slå omkull dig på en sekund.
Kämpa aldrig ensam när det finns andra som kan hjälpa dig.
Min resa tog flera år och ibland kämpar jag fortfarande.
Utan hjälp hade jag aldrig varit där jag befinner mig idag - vid liv.
Men utan denna resa hade jag inte varit den jag är idag med alla erfarenheter, både bra och dåliga.
Jag hade inte växt upp på samma sätt, värdesatt livet på samma sätt, lärt mig att ta ansvar som jag gjort, träffat de människor jag träffat, sett de andra, mörkare delarna av livet, haft referenser att gå tillbaka till i skolarbete eller klarat mig så bra på gymnasiet.
Jag kan ta mig igenom svårigheter som uppstår nu och jag vet hur jag ska handskas med dem.
Jag värdesätter min mamma som jag annars inte gjort på samma sätt och jag tvingas inse att jag faktiskt inte klarar allt.
Alla behöver någon gång i livet hjälp och vägledning. Det är ingen svaghet, det är en styrka att inse det.

Idag, lite mer än ett år efter studenten, står jag här. Jag älskar färger och musik. Jag bor tillsammans med min pojkvän sedan 1½ år. Vi ser vår framtid och vi ser fram emot den. Jag pratar med min mamma dagligen och jag försöker alltid hålla mig uppdaterad när det gäller mina vänner.
Jag börjar om två dagar en högskoleutbildning som både min mamma, mormor, pojkvän, släkt och vänner stöttar mig i och jag har lyckats få vikariat inom olika omsorger inom kommunen.
Jag lagar mat, städar (ibland), uppskattar, lever, umgås, tänker, vill och försöker.
Jag tycker om kläder, skor, väskor och smycken - precis som tjejer i allmänhet. Bara det att jag inte alltid varit så, jag valde att bli så.

Våga hjärta BRIS du också och tyck gärna till eller fråga om mitt egna inlägg. Frågor är till för att ställas!

Sarah

Kan nu efter min tupplur konstatera att det svider rätt bra efter att man skurit sig i fingret på spikmattan. Undrar hur det kommer att kännas att sprita skiten i natt, hm..

Känns sådär att jag får reda på min framtid imorgon.
Nu drar jag och jobbar, 3 pass kvar sedan är jag ledig från lördag klockan 7 till onsdag klockan 10!
Hörs

...fått en släng av en enorm ensamhetskänsla. Hjärtat kom hem!

... försökte jag breda ut mig så jag skulle ta upp hela sängen själv, jag tänkte att det kanske skulle kännas mindre ensamt då.

Igår när jag stod och testade min kamera upptäckte jag något jag faktiskt aldrig sett förut. Min näsa är jättesne!

Varför har ingen sagt det till mig tidigare och hur har både jag och Reinaldo kunnat missa det?
I säkert en halvtimma tog jag bilder om och om igen just för att vi trodde att jag tog snea bilder på min raka näsa, men nej då.
Här kommer bildbeviset:


(Om ni undrar varför jag ser typ trött/ledsen ut så är det för att min blixt är så fruktansvärt stark så det svider som bara den i ögonen så man tar kort. Man måste typ tvinga sig själv att ha ögonen öppna + att bilderna är tagna runt 3 på natten)

Fotandet på min näsa spårade väl ut lite och Reinaldo tröttnade, resultatet blir då på ett ungefär såhär:

Lägg märke till att mitt huvud är snett, men vart pekar min näsa då? Jo rakt fram! Haha


Kan en näsa börja luta mer med åren? Man säger ju att öronen fortsätter växa, fortsätter näsan luta då? Jag har nämligen tittat på äldre bilder och jag tycker inte den ser ut att luta lika mycket då som nu. Ser ju som lutande tornet i Pisa eller vad det heter.


_____________________________

Vi var även och firade David igår eftersom han fyllde år.

Tog ett par bilder, bland annat några på Reinaldo och mig. Denna bild visar tydligt på hur stark blixten är eftersom Rei blinkar automatiskt VARENDA gång då jag försökte ta kort.. Snygga förövrigt också, haha

Tror det finns en bild på oss, eller nej 2, där vi ser hyfsat normala ut. En då vi var utomlands och en på min bal. Vi har liksom börjat ge upp tanken på att få till ytterligare en bra..


Nej, nu har inlägget blivit alldeles för långt så nu slutar jag och går och lägger mig eller något.
Kan även tillägga att jag inatt var tillsammans med Sveriges prins, Carl-Filip (?namn?). Och ibland såg han ut som Reinaldo. Fick även 450 kr av Kungen eftersom jag var tillsammans med hans son och det var ju bra att någon fångat upp honom och hans hjärta, typ.
Bara så ni vet.

God natt!

Åh vad jag önskar att du bara stannade hos mig..

Likgiltighet.Trötthet.Tristess.Förvirrad.Kluven.

Övertrött

God natt

Anledningen till att jag inte bloggat på snart två veckor är att det kommit mycket emellan. Visst, jag har suttit vid datorn mycket men aldrig riktigt gett mig tiden för att skriva något. Mest suttit här för att en stund glömma vardagen.
Igår brast det.
Jag vet att jag kan styra mina tankar mycket men vetskapen om att vardagen kommer närmare och närmare gör mig okoncentrerad. Gårdagen var även fullbokad vilket gjorde mig 'svag' på kvällen då jag varvat ner.

Det är nu jag vill komma till rubriken, min älskade pojkvän.
Han märkte att det var någonting jag tänkte på, något som inte var direkt upplyftande. Han pratade med mig och han sa något av de finaste sakerna till mig.
Han försökte hitta det bra, han pratade om framtiden och han pratade om allt vi kommer kunna bygga upp.
Han fick mig att förstå att kanske, kanske kommer det finnas något som kommer vara minst lika värdefullt för oss en vacker dag, för oss och för våra barn. Något dem kan föra vidare till sina barn och som med tiden bygger en historia precis som det jag håller kärt nu har gjort.
En historia som kommer att ryckas ifrån mig. En historia som kommer att rivas och försvinna för att byggas upp på nytt av nya människor.

Tårarna kommer nu igen, precis som igår, men jag kan inte göra så mycket åt det.
Jag hoppas bara att hon inte ser, älskade och saknade. Ser hon hoppas jag att du har förståelse, för någon dag kommer vi att bygga upp samma sak som ni gjorde, en tillvaro som kommer att ge oss en stor sinnesfrid, speciellt när jag vet att du alltid kommer finnas med mig.
Det är konstigt att vi kan associera någonting materiellt till en människa så starkt.
För mig kommer du alltid leva kvar i våra minnen och tankar.

Och till dig Reinaldo, tack för att Du har tålamod med mig, för att Du hjälper mig när livet inte går ihop, för att Du håller om mig då jag behöver det som mest, för att Du är Du.

Tänk att bröst kan göra så mycket.

Dem kan enligt vissa vara orsaken till jordbävningar samtidigt som dem kan leda till döden genom att bara finnas för andra. Dem kan även vara orsaken till en massiv mediauppståndelse.



Böneledaren Kazem Sedighi uttalade sig för en tid sedan och menade att ”Kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män vilse, korrumperar deras kyskhet och sprider äktenskapsbrott i samhället, vilket ökar antalet jordbävningar”
Samtidigt i en annan del av världen så höll 29 åriga Julia Maniuhari att dö av sina bröst då dem börjat växa okontrollerat efter att hon fött sitt fjärde barn. Sjukdomen kallas gigantomasti och är en sjukdom där kroppen producerar onormalt höga mängder progesteron och östrogen vilket gör att brösten växer. Detta leder i många fall till ryggont, huvudvärk m.m. och Julias bröst hade växt så mycket att hon blev sängliggandes eftersom hon svimmade av smärta varje gång hon försökte resa sig.
Och här i Sverige så drog bloggerskan Kissie ögonen till sig då hon gick från B-kupa till dubbel D samtidigt som nyhetskanalen 24 hade rättigheter att följa hela processen.
Bröst kan i övrigt vara i vägen då man ska ligga på mage, vara en ursäkt till att förgripa sig på någon med ursäkten 'hon hade en jättestor urringning så hon ville' samtidigt som brösten är den främsta och kanske viktigaste delen då man ska amma. Dem är i många fall killars favoritdel på kvinnokroppen och det finns många ideal kring dem.
I vissa kulturer anses dem inte vara något utöver den övriga delen av kroppen medan dem i andra kulturer ska döljas då dem anses sexuella.

Hur stor betydelse har egentligen våra bröst och vilken påverkan på andra har dem?

Ibland blir jag riktigt förbannad, så arg att jag börjar gråta av frustration. Ungefär så som det är nu.
Vem fan kan avgöra hur jag har kul?
"Du är ung, du ska gå ut och ha roligt!"
Men VEM kan avgöra att jag har jättekul på en fest eller på krogen bara för att jag är ung?
Och påpekar jag att jag kanske vuxit ifrån det och inte längre ser det jätteroliga med det så blir svaret "ne ne men du har väl inte roligare hemma?"
Jag vet inte hur du var när du var ung eller vad du tycker att du missar nu när du har ansvar men låt mig ha mina egna tankar och värderingar om saker och ting så kanske jag också hittar något jag tycker är kul.